Min bästa vän har cancer.
Cancer,
ett utav de mest laddade orden vi har i vårt land, så fyllt utav sorg, smärta och ångest att det är svårt att ta i min mun.
Cancer, ångestens sjukdom. Men också insiktens sjukdom,
insikten om att vi lever, vi lever här och nu. Inte imorgon, inte igår,
det är nuet vi är i, det är nuet vi ska ta vara på.
Först förnekelsen, nej, nej, inte är det så. Det är säkert något annat, vad som helst. Det drabbar inte oss, inte så nära, inte...
Sedan tårar, alla tårar. Det är cancer, fatta, cancer!!!
Händer det dig, då kan det ju hända mig, vem som helst, hur som helst. Som ett terrorist-attentat, inuti.
Inuti våra kroppar som vi känner så väl, hur kan det vara möjligt? Vi som är unga, friska, starka.
Vi som har så mycket annat oss för, inte kan vi få cancer nu!!!
Läser, söker fakta, väntar. Väntar på provsvar, väntar på besked. Vilken sorts cancer, vilken sorts behandling.
Kan jag ringa nu igen? Blir jag jobbig? Vad är lagom? Tänker på dig ofta, hela tiden, nästan jämt. Orkar du? Orkar din familj? Hur mår ni egentligen?
Det kommer svar, det kommer att bli bra. Ingen annan tanke finns. Tittar mig runt och ser alla människor som gått igenom samma sak, de lever ju, de är beviset på att cancer är inte död. De blir ambassadörer för hopp och framtid, för livet efteråt.
Det är en jävla skitsjukdom, men det finns många sådana och vi kan aldrig veta hur livet ska bli. Livet ger inga garantier, inga löften. Det enda vi verkligen vet är att idag lever vi, och vi är tamisjutton skyldiga oss själva att göra det bästa av de dagar vi får.
Vår vänskap är som den alltid har varit, men ändå inte. Den känns mera,
känns starkare
varmare
mera betydelsefull.
Nog är det konstigt att jag skulle behöva bli så fruktansvärt rädd för att mista, innan jag förstod hur mycket du betyder för mig.
Älskade vän, den här skitvåren är snart slut, det kommer att bli bra. Snart är du ambassadör, så viktig för andra som kommer efter
för att visa att det går,
att det finns en väg ut!