Fan i båten och lite annat.

Jag har aldrig ätit sushi.

Jag tycker inte man kan begära mer av andra än vad man begär av sig själv.

Jag tror på eget ansvar,

och har man tagit fan i båten så får man ro den i land.

Jag är rädd för ondska,

och jordgetingar.

Jag är nykterist,

och tycker det är lite konstigt att det är något som ofta kräver en förklaring.

För övrigt så är det torsdagkväll och jag är ledig tills på måndag. De ja! 

Karaktärsprövning

Nu gäller det att vi har karaktär här hemma...

14 nyanser av brunt.

 Slutet av november, 14 nyanser av brunt.

Regnet strilar, 

... men mina vänner, det är fortfarande VINDSTILLA!

14 nyanser av brunt, och lite grönt. Mycket mera än så är det inte ute just nu.

Dagens tanke: Sysselsättningsproblem är mitt minsta problem.

Söndagsfrid

Klockan tre i natt skickade jag ett SMS till min vän Carina. "Hoppas jag inte väcker dig, ska du med till Gannarve och rida ut i morgon?"

Vem kan motstå ett sådant erbjudande? Helst som söndagen bjuder på några plusgrader och vindstilla. Jo ni, vindstilla! Hur ofta är det vindstilla i november på Gotland tror ni? Inte ofta kan jag lova!

Så det blev en skogstur, Maja, Carina och jag på Monica, Blossom och så Bark, naturligtvis!

Monica på strandbete.

Bark talar om att det är hans tur att gå genom grinden.

Blossom

När vi för någon liten stund kunde sluta tjattra så var det alldeles tyst i skogen. Inga fåglar, inget vindsus, bara hästarnas hovar mot den mjuka novembervåta marken. Egentligen borde vi kanske ha varit tysta lite mera och njutit utav tystnad som är verklig tystnad.

Men det är ruskigt svårt att vara tyst när man är i gott sällskap.

Socialt övermätt.

Tänk att det kan kännas helt okej att vara hemma själv och ägna sig åt städning, handel och tvätt. Antar att det är symptom på att vara socialt övermätt.

Middagslur med kisse på magen

solskenspromenad

och sedan go-fika.

I natt arbete, det ska nog gå det också.

Vissa har man alltid en stund över för...

Det är ju lite mycket den här veckan, mycket arbete och lite ledighet om jag ska vara tydlig. Men vissa saker får ändå plats, som min ridlektion på tisdagskvällar med bästa hästarna, bästa tjejgänget och bästa ridfröken.

Mycket glädje,värme och omtanke. Lite allvar, en del prestation, men utan alltför allvarlig ångest.

Och Bark, han är bättre än någonsin, hur i all världen ska jag kunna förvalta detta?

Nästa inlägg lovar jag ska handla om något annat än hästar :)

Arbete väntar.

Ska man ta en vecka med arbete, arbete och ännu mera arbete så är november ett perfekt val. Idag samlar jag kraft, borrar ner huvudet och sedan är det väl bara att åka med antar jag.

Efter 41 år av sökande.

Jag tror bestämt att jag föddes med ridbyxor och ridhjälm, men min mamma tappade bort grejerna när hon åkte hem från BB. 

Jag o Bark på Gannarve gård. Foto: Sara Janson

Jag har letat och letat febrilt under alla år, ovetande om vad det var jag egentligen letade efter, det tog 41 år innan jag hittade vad jag sökte...

Vintervila i trädgården

Nu går trädgården i vintervila. Det hänger några Ingrid-Marie kvar i äppelträdet och lite löv har inte fallit offer för gräsklipparen ännu, men i övrigt är det vila, och det känns faktiskt helt okej med trädgårdsuppehåll.

Nu kan jag ägna mig åt att smida planer inför nästa års växtsäsong. Fundera på vad som gick bra, och vad som gick mindre bra och kanske att jag tar mig samman och städar upp i trädgårdsförrådet, vilket kräver sin insats, för det har trängt in lite andra föremål i detta förråd, föremål som inte är trädgårdsrelaterade om man säger så... Hmmm....

Saknad

Lyssnar på bästa Lasse, denna fantastiska ordkonstnär, och drabbas som alltid utav vemod.

Tänker på livet, 

drömmar och saknad.

Saknad som kan göra så ont,

saknad som man inte vet om förrän man får vittring

 och står nära inpå.

Hopp om att allt ordnar sig tillslut.

Att livet har sin gång, att vi vaggas än hit, än dit.

Att vi seglar på ett hav

med blicken mot horisonten.

Kanske når vi dit...

Avslöjad

- Vi luktar vart du varit. Sa herrn i huset. 

Och det är ju bra, så jag inte behöver bli oskyldigt anklagad för något.

Jag ramlade...

Jag ramlade fullkomligt in i november, denna burriga, mörka månad. Vart tog oktober vägen? Känns som jag tappat bort en hel månad!

Södra Kustvägen Klintehamn,  Donnerska huset (men vårt vackra bibliotek) till vänster.

November är månaden då man får ta sig i kragen och masa sig ut för att finna ljuset, för väl ute med långfillingar på och goaste mössan neddragen över öronen är det rätt okej ändå.

Det hänger ännu kvar lite tappra löv på träden trots att frosten nypt till både en och två gånger. Jag drar en vända med gräsklipparen och hackar sönder de blad som fallit, det är den lates lott, att förenkla det som förenklas kan och därmed har jag rationaliserat bort lövräfsning från min agenda.

Det gick ju bra!

En lång dag var äntligen till ända. Jag sa till någon - Om jag visste att det gick bra, då skulle jag kunna njuta.

 

Men när jag inte vet, då blir det en lång dag mellan hopp och förtvivlan som jag absolut inte skulle vilja vara utan, för mitt i all oro så älskar jag ju Gotland Grand National, världens största endurotävling.

Det gick bra igår, mansfolket gick i mål. Hela, glada och mycket nöjda. Jag kunde sänka mina axlar minst ett par decimeter, nu behöver jag ingen mera spänning på ett par veckor, minst.

Och vem jag har lyckats fånga på bild, det har jag ingen aning om.

Förbrukad tur?

Vinden rycker och drar. Jag stoppar ner mina hårtestar som olydigt slitit sig loss från min väl neddragna mössa. Vinden, älskad och hatad.

Jag tänker på den kommande helgen. GGN, världens största endurotävling, mitt mansfolk, må de komma hela hem, må brutna nackar och nyckelben hålla ihop. Hur mycket tur kan en människa ha? Kan man förbruka sin tur?

Är svaret ja, då vet jag någon som ligger risigt till...

Så springer mina tankar runt medan vinden rycker och drar och håret har återigen slitit sig från sin förtöjning, handskarna fastnar i slånbärsbuskarnas taggar och från havet doftar det salt.

Det är november på ön.