fredag 11 maj 2012

Att våga är att förlora...

Att våga är att förlora fotfästet en stund, att inte våga är att förlora sig själv.
                                                    Sören Aabye Kierkegaard

Igår var det hoppning på programmet och denna vackra dam bar mig runt



tillsammans med en mycket duktig ridlärare och stöttande medrytterskor. 

Jag som egentligen inte vågar hoppa tänkte att det kanske är mindre läskigt om man får göra det under kontrollerade former. Hur kontrollerat det nu var mellan varven, det kan man ju fundera över. 

Ibland kändes det som "tjohoo nu åker vi, det får bära eller brista", och ibland fegade jag ur precis på målsnöret. Det där att fega ur känns nesligt, såhär i efterhand, men just då kändes det helt rätt, eller inte, det var nog mest en inpulshandling från min sida, modet som svek och allt det där.

Nu hoppade vi inte 1,40 om ni tror det, det var inte högre än att jag kunnat hoppa det jämnfota, i alla fall i min glans dagar, bara så ni förstår nivån på det hela. 

9 kommentarer:

Reine sa...

Jag blir lite imponerad av min syster som åter har blivit hästfrälst. Jag mins den lilla tjejen som satt och grät vid köksbordet för den dumma hästen hade kastat av henne under ridlektionen i Sjonhem. Visst är det jobbigt och nervöst att förlora fotfästet en stund, men attan så skönt när man får tillbaka det och står ännu stabilare än tidigare.

Åsa! sa...

Satt jag och grät vid köksbordet? Struntprat :D

Rosor och Akvileja sa...

Modigt är det att ta tag i sina rädslor! Jag har en fundering om att ta tag i det där med ridning igen. Kanske gör jag det någon gång ;)
Kram Åsa

SoF sa...

För mig är du v ä l d i g t modig som bara vågar sitta på dessa ståtliga djur.

Trevlig helg & Varma ordentligt blåsigt o regnigt-hälsningar!

Ninja sa...

Jag hoppade i min ungdom....men nu blir det bara små skutt :) så jag förstår dig....

Rigmor sa...

Men jag blir imponerad...om det så var ett litet hopp...Jag som själv haft hästar i ungdomen, jag är livrädd för hästryggen nu...och då inte bara hopp, det är HÖJDEN!! Gud så löjligt, ja jag vet...jag har ju bara fötterna några dm från marken, men det känns som jag sitter på en alpopp och dinglar med benen...så jag tycker verkligen du är modig!! Fin bild på damen också...
Kram kram

Tove sa...

Jag tycker du är modig också!!
Det är inte såå månge år sen som jag red regelbundet och dessutom vågade hoppa närmare en meter.. Idag vågar jag knappt skutta över 30 cm, så, sträck på dig å på det igen när det känns lugnt :)
Kram

Znogge sa...

Men en annan gång så vågar du. Tror man ska ta det i egen takt... Men du kuskade runt på en vacker dam i alla fall!

mammaxtre sa...

Att hoppa jämnfota är väl en bra start tänker jag :-)

Ha en fin helg!